28 april, 2017

På sjukhuset

Iréne Ödmark-Hall Cancer 2 Comments

2012 diagnosticerades jag med bröstcancer. Här kommer ett utdrag ur min bok Trots att jag har cancer – om att må så bra som möjligt i ett utsatt läge med hjälp av EFT och mindfulness, där jag berättar om hur jag samma dag som jag skulle opereras fick tillfälle att göra livet lite lättare för min sänggranne som nyss fått oroande besked. 

 

Dagen jag skulle läggas under kniven (vilket dramatiskt uttryck, jag älskar det!) var solig och klar, precis som mina minnen från den dagen är soliga och klara.

Jag minns besöket på nukleärmedicinska avdelningen (ytterligare ett storslaget uttryck!) där man med ett litet elegant stick sprutade in ett radioaktivt spårämne i tumören för att man under operationen lättare skulle kunna se vilka lymfkörtlar som eventuellt var angripna. Och för säkerhets skull ritade man med tuschpenna ett stort kryss på vänster bröst, så att ingen tveksamhet skulle råda om vilken sida man skulle skära i.

Jag minns den där lukten av sjukhus, den går inte att värja sig emot. Sötaktig, en blandning av rent och unket på samma gång.

Och framför allt minns jag fyrbäddssalen på kirurgavdelningen och den lilla gråhåriga kvinnan som låg i sängen bredvid min. Vi kände igen varandra från inskrivningsdagen men nu var hon redan opererad. Hon var glad över att allt gått så bra. Visade på en liten flaska med sårvätska. Det hade inte alls gjort ont. Nu kände hon heller ingenting. Märkvärdigt. Det borde ju göra lite ont någonstans?

Så kom ronden. Jag kröp upp i min säng för att vänta tills det skulle bli min tur att rullas iväg till operation. Det tunna skynket mellan sängarna hindrade insyn, men inte ljud. Jag hörde läkarnas djupa, brummande röster, kvinnans sprödare stämma som inflikade en kort fråga då och då.

Man hade opererat bort över fyrtio lymfkörtlar i armhålan. Jag blev helt förskräckt. Så många! Efter mitt idoga googlande visste jag att det var allvarligt. Antagligen hade cancern redan hunnit sprida sig.

När läkarna gått blev det väldigt tyst inne hos oss. Varje steg i korridoren utanför förstärkte tystnaden, varje prassel från den plastinbakade madrassen under mig gjorde den outhärdlig.

Efter ett tag gick jag upp. Min granne låg och stirrade framför sig med frånvarande blick.

”Hur mår du?” frågade jag. ”Vad sa de?”

Som om jag inte visste.

Jag satte mig på hennes sängkant.

”De säger att man inte behöver alla lymfkörtlar” sa hon med uttryckslös röst. ”Läkarna säger att man inte behöver dem, och då måste man ju lita på dem.” Hon såg vädjande på mig.

Förstod hon eller förstod hon inte? Jag kände hjärtat svälla av medkänsla. Det var länge sedan jag kastade mig över alla som kom i min väg för att i frälsaraktigt nit börja göra EFT på dem. Nu känner jag fortfarande lusten, men jag har blivit bättre på att hålla den i schack. Den här gången kände jag hennes oro så starkt att jag ändå frågade. Kanske gjorde jag det också för min egen skull, mina känslor inför det oerhörda låg denna dag bara strax under ytan.

”Om du vill kan jag visa dig en sak som har hjälpt mig väldigt mycket sedan jag fick veta att jag hade något…”
Hon nickade. Jag tog hennes hand och började knacka, först på utsidan av handen, och sedan vidare på ansiktspunkterna, mjukt och varsamt. Under tiden pratade vi, hon berättade lite om sin situation, vi jämförde erfarenheter. Jag märkte hur hennes hand plötsligt blev lite torrare och varmare, och att andetagen djupnade. Hon blundade.

”Åh vad skönt…”

Hela situationen var ganska bisarr. Här satt jag på sängkanten hos en vilt främmande kvinna, min medpatient, och knackade henne i ansiktet och på nyckelbenen samtidigt som jag upprepade hennes ord, speglade dem tillbaka till henne med lugnande stämma. Eftersom det inte var en regelrätt session och det fanns en patient till på rummet, ville jag ta det extra försiktigt. Jag anade hennes rädsla, men ville inte fråga om den. Jag visste ju inte om hon visste, och det var inte min uppgift att antyda något om allvaret i situationen, det överlät jag åt hennes läkare. I stället sa jag:

”Igår hade jag en introkurs om den här metoden, och det var en flicka där som var jätterädd för hundar för hon hade blivit biten av en hund när hon var liten och hon ville bli av med den rädslan. Så jag frågade om jag fick demonstrera på henne, och så tog jag hennes hand, precis som jag håller din hand nu. Och så pickade jag, precis så här, och så bad jag henne upprepa orden hon nyss sagt: ’Fast jag är så rädd för hundar, fast jag är så himla rädd… ’ och säga efter mig ’så accepterar jag att det är så det känns och jag är i säkerhet nu.’ ”

Jag såg på kvinnan i sängen och upprepade orden rädd, så himla rädd, medan jag knackade runt, runt, på akupunkterna. Några tårar tillrade nedför hennes kinder. Ett bra tecken, ett tecken på att lite av den frusna chocken höll på att släppa.
”Flickan igår grät lite, helt plötsligt, och efter det kunde hon tänka på hur hon blivit biten av den där hunden utan att det kändes lika hemskt…”

”Oj”, sa kvinnan i sängen. ”Här ligger jag och gråter. Så pinsamt!”

”Ja, här ligger du och gråter”, sa jag och fortsatte knacka. ”Och tycker det är pinsamt, lite pinsamt, och så kan det ju kännas, men vilken tur att du gråter, det är kroppens sätt att läka… det är väl helt naturligt att gråta förresten, när man nyss fått reda på att de plockat bort så många lymfkörtlar…”

Ja så där höll vi på ett tag, och plötsligt skrattade kvinnan i sängen till, överraskande och flickaktigt, apropå helt ingenting.
”Tack”, sa hon. ”Nu räcker det. Nu får du gå och göra dig i ordning för ditt.”

”Säger du det för min skull eller för din egen?”

Hon tänkte efter en kort stund.

”För min skull. Det här kändes bra. Och för din.”

Så jag gjorde som hon sa. Gick och lade mig i min säng, och för att inte bara tänkta på hur oerhört hungrig jag var (opereras ska man ju göras på fastande mage) läste jag lite mer i Emma Roberts bok om EFT och cancer, det som handlade om sjukhus och operation. Jag insåg att det fanns mycket som jag inte ens kommit på tanken att vara rädd för, som till exempel att de skulle glömma kvar något i såret, eller att jag inte skulle vakna upp ur narkosen efteråt. Men för säkerhets skull tog jag och knackade lite på de rädslorna också. Att de skulle operera fel bröst var uteslutet, med tuschtatueringen var jag på den säkra sidan.

 

Vill du läsa mer finns boken Trots att jag har cancer – om att må så bra som möjligt i ett utsatt läge finns att köpa i nätbokhandeln. Du kan också ladda ner den första delen som ljudbok.

Förutom Irénes berättelse innehåller boken också en utförlig EFT-manual, ett handfast stöd hur metoden kan användas vid sjukdom, samt fallbeskrivningar.